Den här är så bra!

Kostdoktorn beskriver precis hur eländigt det är!
Varför tar folk för givet att alla alltid vill ha godis, oavsett var man är? Har det blivit så normalt?
Härom dagen var jag på en hälsosam lunchrestaurang där man kan köpa med sig en sallad full av nyttigheter (mina val: kyckling, soltorkade tomater, oliver, fetaost). Till salladen valde jag en burk mineralvatten.
När jag betalade sade kvinnan i kassan ”…och så bjuder vi på godis”. Jag svarade ”Nej, tack”, men hon hade redan hunnit slänga ner en näve inslagna kolor i min påse.
Verkade jag som en kund som ville ha godis tillsammans med min nyttiga lunch? Tydligen. Man tar tydligen för givet att ALLA vill det nuförtiden. Det är normalt att äta godis, när som helst.

Knorren på historien

Det är naturligtvis frivilligt att äta godis man får. Det är ju bara ens eget ansvar vad man stoppar i munnen, ingen annans. Jag har valt att inte äta godis. Så åt jag upp dem tror du? 
Lunchen spenderade jag på mitt arbetsrum, för att bli klar med pappershögen inför semestern. Inte så kul. Och de fyra kolorna låg ju där, så självklart var jag värd att äta dem. Men jag bestämde mig för att låta bli, jag äter inte godis och jag var inte ens sugen. En stund senare låg dock kolorna ännu kvar bredvid mig. Någon minut senare var de slut.

Moralen

Det var en intressant upplevelse. Jag äter normalt aldrig godis (undantag: riktigt mörk choklad). Jag skulle inte drömma om att köpa det. Och om någon bjuder brukar det vara lätt att tacka nej.
Skillnaden denna gång? Det räckte inte med ett snabbt beslut att låta bli, kolorna bara låg kvar och frestades. Min självdisciplin användes redan till att arbeta med torr administration på lunchen. Och självdisciplin har man bara en begränsad mängd av (även om den fylls på igen med tiden). Så även fast jag inte har något besvärligt sockersug så föll jag ändå för frestelsen.
Jag kunde förstås ha slängt kolorna på vägen tillbaka till jobbet och sluppit frestelsen. Det är hemligheten för den som enkelt vill äta hälsosamt: ha aldrig onyttigheter hemma.
Nu kanske du tycker att några kolor är en liten sak, men exemplet är bara den yttersta toppen på ett isberg.

En värld av frestelser

De som är beroende av sötsaker har det inte lätt. Efter kola-incidenten tänkte jag på det när jag handlade i min vanliga affär. Normalt noterar jag inte ens sötsakerna men nu tittade jag mer uppmärksamt.
Bara på min sväng genom kanterna av butiken till den riktiga maten fanns det uppställt minst 15 små stationer med frestande sötsaker. Lösgodis. Chips. Kakor. Saft. Läsk. Kex. Muffins. Bakelser. Choklad. Med mera. Man kommer inte tio meter utan att stöta på en ny station.
Kan du tänka dig en nykter alkoholist som måste gå förbi 15 stationer med frestande uppställda drinkar varje gång han eller hon ska handla mat?
En parentes: kan du tänka dig att sluta röka och behöva frestas med 1 000 cigarettpaket på armslängds avstånd varje gång du betalar i en mataffär?

Vems är ansvaret?

Naturligtvis är det i grunden allas eget ansvar vad man stoppar i munnen. Men den som frestar har också ett ansvar. Ingen skulle slänga ner en liten flaska med sprit tillsammans med en okänd kunds lunch bara för att vara snäll. Vem vet om den som handlar är alkoholist?
Kanske är det dags att börja ta ansvar även för de som frestar? Jag säger inte att man inte får bjuda på sötsaker. Men kanske bör man ibland tänka till en aning först, så att man inte gör livet onödigt svårt för sina medmänniskor.
Vad säger du?
Ja vad säger jag... Nu är det snart dags för storhelg på Jobbet igen. Då kommer dessa godisskålar att vara fyllda för alla som tycker synd om oss som jobbar. Fiskdamm och godis till barnen...Idag har vi firat av en medarbetare som ska byta arbete, tårta och tårta...
Nyss var det någon som fått barn och nån som fyllt år...
Jag vill inte vara med......