I stort sett hela mitt vuxna liv har jag haft problem med min mage. Gaser, ömsom förstoppning och ömsom diarré. För det mesta väldigt smal trots många graviditeter. 1992-93 insåg jag att jag nog var glutenintolerant och uteslöt då allt vanligt mjöl och pasta. Åt då och då glutenfria varianter. Så småningom insåg jag att det var nog så illa att jag var laktos eller mjölkprotein intolerant. Några större undersökningar har jag inte gjort men med blodprov 2000 blev mina misstankar i stort sett bekräftade. Har hankat mig fram men insåg vartefter åren gått, att godis inte alltid är gott ( alla kemikalier fick min mage att leva rövare) Att ju längre från orginalprodukten något var, ju värre mådde min mage. Glass är förödande och mjukglass allra värst.(Läser man på innehållet på en glassförpackning förstår jag numera varför.) Ingen grädde, inga ägg, inget original här inte.
Har alltid varit "frisk "som en nötkärna, inga baciller kan däcka mig mer än max 1 dagar. Sjukskriven från jobbet, vad är det? Hösten 2000 var jag, av många andra olika orsaker, däckad ett par månader innan jag sakta tog mig tillbaka, men magen var då värre än någonsin, dessutom var min ofta återkommande migrän värre än vanligt. IBS, och Migrän relaterast till olika kemikalier, misstänker jag att jag har, nu med mer information och kött på benen.
Började skala bort det ena efter det andra, inget hjälpte. Började få ont i kroppen, eller det blir lite fel, började bli öm på kroppen, att använda en borste vid dusch och bad , var bara att glömma. Peta inte på mig då får jag ont. Rör mig inte tack! Dessutom har jag periodvis haft många njurstensanfall, och väldigt mycket halsbränna. Samt oftast varit väldigt trött.
Eftersom min man är diabetiker har vi sedan 2004 hållit en så låg halt av kolhydrater som möjligt, väldigt mycket GI-mat hos oss. Vi har alltid ätit Bregott och använt riktig grädde, men förövrigt använt margarin eller olika oljor. Inte heller har vi fjantat med några lightprodukter, men det blir ju ändå en hel del onyttigheter man kan stoppa i sig. Har nu ända sedan jag först fick höra talas om Annika Dahlqvist någongång 2005-2006 varit fullt övertygad om att hon har rätt.
Jag har nu sedan snart ett år varit 90 % strikt med min mat. LCHF till morgon middag och kväll. Visst fuskar jag ibland men, men ingen är ju perfekt.
Nu börjar alla hälsovinster dyka upp, däremot går jag inte just ner så mycket i vikt. Visserligen säger många att jag gjort det men 8 kg på lika många månader är ju inte så mycket. Misstänker att min struma sätter vissa käppar i hjulet. Det verkar till och med så att min svullna, hårda sköldkörtel mjuknar och minskar. Ju mindre belastad min kropp blir så kanske även den repar sig. Halsbrännan är borta, kommer tillbaka som ett brev på posten om jag fuskar med något som innehåller spannmål. Migränen är dessutom också borta. Att migränen är borta beror väl på att jag nu jagar bort allt med Natriumglutamat. Inget sådant kommer in i mitt hem.
Gaserna i magen är borta, återkommer naturligtvis om jag äter någon mat med massor av kemikalier och kolhydrater. Förstoppningen är i stort sett borta. Diarréerna som varvades med förstoppningarna är definitivt borta. Det var länge sedan jag hade ett njurstensanfall. Min ömma kropp är inte längre öm, den går att borsta med en borste.
Dessutom misstänker jag att jag med denna kost även lyckas minska mina åderbråck. Trollhassel och Hästkastanj har hjälpt mig tidigare och med LCHF verkar det bli ännu lindrigare. Har inte haft mina stödstrumpor på mig sedan förra våren. De har varit ett dagligt plagg i 10 år under höst och vinter halvåret, samt på arbetet under resten av året. Nu har jag glömt bort att jag har dem i strumplådan.
Saker jag tidigare trodde att jag inte kunde äta, klarar min mage av utan vidare. Grädde är numera inga problem naturell, förr gick det bara bra i sås t.ex. Mjölk om den som Östgöta Mjölk är lågpastöriserad och inte homogeniserad, det går bra att dricka ca 1 dl någongång då och då. Alla hårda ostar funkar, men dessa får helst inte innehålla för mycket kemikalier och färg.
Jag måste nog tillstå att jag mår bättre än min man med LCHF även om han också mår bättre med LCHF men att vi inte riktigt kommit till rätta med hans diabetes. Han har en utbrändhet som kräver sitt är jag rädd och därför tar nog även det sin tid. Vi ger inte upp!
LCHF har gett oss så mycket mer livskvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar