Här kopierar jag rätt av ur Expressen bara för att den är värd att läsas.... civilkurage - ja visst.
NJURUNDA. På köksbänken ligger något som liknar en gul fettboll. - Vill du smaka? undrar Annika Dahlqvist, 60. Enligt henne är tankarna bakom detta mellanmål lika revolutionerande som när Kopernikus upptäckte att jorden snurrar runt solen. Enligt livsmedelsverket är de ett hot mot folkhälsan.
– Man kan faktiskt äta smörgås utan bröd!Annika Dahlqvist tar fram ett paket med det tunnaste knäckebröd man kan tänka och bryter en skiva på mitten. Sedan ratar hon smörpaketet – ”det var en ynklig bit!” – och hämtar ett nytt i kylen. Med hyvel skär hon så fyra tjocka skivor av smöret, följt av fyra skivor ost.– Det blir en rejäl macka, säger hon med en nick mot fettbollen.Detta är ett av Annika Dahlqvists bästa nummer och hon är medveten om chockeffekten. En gång bredde hon ”en rejäl macka” i tv – varpå en kostexpert från folkhälsoinstitutet utbrast:– Som att se en cancerpatient tända en cigarett.Hon tar emot hemma i köket i Njurunda och bjuder på kaffe med extra fet mjölk. På övervåningen sitter maken Göran, ekonom i Sundsvalls kommun – ”han kommer inte ner och hälsar, han vill inte synas”. Annika Dahlqvist drar in pengar till hushållet genom att jobba jour på sjukhuset och ägnar nästan all övrig tid åt att föra ut sitt budskap, via sin blogg och föreläsningar.– Jag lever ett otryggt liv, säger hon. Det är helt löst strukturerat. Men jag känner att jag inte har något alternativ. Saken är så viktig, den är viktigare än mig själv.Hon är just hemkommen från en tredagarsturné i Norrbotten: 140 åhörare Arjeplog, 110 i Älvsbyn och 180 i Kalix, där sittplatserna i Folkets hus knappt räckte till. Vanligt folk runt om i landet är oftast vänligt inställd till hennes idéer; de är nyfikna på hur de kan få bättre hälsa och gå ner i vikt med hjälp av grädde, smör, fläsk och måttligt med motion.Men hon får också mothugg. Som en vecka tidigare, när hon talade inför en grupp AT-läkare på Sundsvalls sjukhus. ”Antipatin lyste ur ögonen på dem”, skrev Annika Dahlqvist efteråt på sin blogg.– Det beror ju på att de inte har någon erfarenhet av verkligheten, säger hon nu.Det är inte första gången hon är obekväm.Som distriktsläkare i början av decenniet retade Annika Dahlqvist upp en del kollegor när hon i debattartiklar förespråkade särskilda äldrevårdsläkare. Och på sjukgymnastutbildningen i början av 70-talet protesterade hon mot ”en del obevisade föreställningar”.– Det gjorde mig inte populär, bland vare sig lärare eller kurskamrater. Där ansågs jag som en knäpp typ med konstiga åsikter.Och tidigare, under uppväxten?– Jag har väl alltid varit lite knäpp, säger hon och brister ut i skratt. Jag var inte den mest firade, mest populära kamraten. Jag satt mest hemma och läste flickböcker. Jag har aldrig varit sådär socialt beroende. Jag har varit lite av en enstöring jämt. Jag var udda även genom att jag var duktig i skolan.Hon är just hemkommen från en tredagarsturné i Norrbotten: 140 åhörare Arjeplog, 110 i Älvsbyn och 180 i Kalix, där sittplatserna i Folkets hus knappt räckte till. Vanligt folk runt om i landet är oftast vänligt inställd till hennes idéer; de är nyfikna på hur de kan få bättre hälsa och gå ner i vikt med hjälp av grädde, smör, fläsk och måttligt med motion.Men hon får också mothugg. Som en vecka tidigare, när hon talade inför en grupp AT-läkare på Sundsvalls sjukhus. ”Antipatin lyste ur ögonen på dem”, skrev Annika Dahlqvist efteråt på sin blogg.– Det beror ju på att de inte har någon erfarenhet av verkligheten, säger hon nu.Det är inte första gången hon är obekväm.Som distriktsläkare i början av decenniet retade Annika Dahlqvist upp en del kollegor när hon i debattartiklar förespråkade särskilda äldrevårdsläkare. Och på sjukgymnastutbildningen i början av 70-talet protesterade hon mot ”en del obevisade föreställningar”.– Det gjorde mig inte populär, bland vare sig lärare eller kurskamrater. Där ansågs jag som en knäpp typ med konstiga åsikter.Och tidigare, under uppväxten?– Jag har väl alltid varit lite knäpp, säger hon och brister ut i skratt. Jag var inte den mest firade, mest populära kamraten. Jag satt mest hemma och läste flickböcker. Jag har aldrig varit sådär socialt beroende. Jag har varit lite av en enstöring jämt. Jag var udda även genom att jag var duktig i skolan.
Annika Dahlqvist blev överviktig i 20-årsåldern, på grund av ”en olycklig kombination av varma mackor och p-piller”. Efter åratal av bantningskurer med högst tillfällig effekt läste hon en artikel om att kolhydrater inte kan bli fett i kroppen. Då började hon äta fettsnålt.– Från den dagen gick det åt skogen, med både vikt och hälsa.Hösten 2004 deltog dottern Kristina, som läste till läkare i Umeå, i ett experiment som handlade om att gå ner i vikt med hjälp av olika metoder. Hon tappade tre kilo på en vecka genom att minimera andelen kolhydrater och i stället öka mängden animaliskt fett.Efter en tids tvekan bestämde sig Annika Dahlqvist för att prova. På sex månader gick hon ner 18 kilo och blev samtidigt fri från ledbesvär och magkatarr.Historien kunde ha slutat där, men som distriktsläkare på vårdcentralen i Njurunda ville hon att även hennes patienter skulle få del av det nya sättet att gå ner i vikt. Tillsammans med en sjuksköterska kallade hon diabetiker till informationsträffar och hösten 2005 började hon blogga.Sedan insåg ledningen för den privata vårdcentralen på att kostråden stred mot socialstyrelsens riktlinjer och att företaget riskerade att förlora kontraktet med landstinget. Efter två varningar från arbetsgivaren valde Annika Dahlqvist att säga upp sig – ett lätt beslut, enligt henne själv:– Man kan jämföra det med människor som jobbar med tortyr under krig. De plågar andra människor, på order. De vågar inte och vill inte vägra. När jag sett att de gamla kostråden orsakar sjukdom, då måste jag ordervägra och gå ut med motsatsen. Det kallas väl för civilkurage?I stället hoppade hon in på Sundsvalls sjukhus, bloggade och byggde upp ett nätverk med andra förespråkare för lågkolhydratdiet,Under samma period blev hon anmäld till socialstyrelsen av två dietister i Värmland. I värsta fall kunde hon bli av med läkarlegitimationen.Så, för knappt ett år sedan, fick hon e-post från medicinalrådet Torsten Mossberg som berättade vad socialstyrelsens utredare kommit fram till: ingen vetenskaplig studie visade att det var farligt att hålla sig till låghydratkost.Mejlet avslutades med: ”Lycka till!”– Han förstod ju att det skulle bli ett ståhej.Men beskedet från socialstyrelsen innebar inte att kampen var över – snarare har den trappats upp sedan dess. Under 2008 har företrädare för livsmedelsverket pekat ut Annika Dahlqvists kostråd som ett hot mot folkhälsan.Hon rycker på axlarna.– Jag beskyller ju dem för samma sak. Man kan inte begära att hela mänskligheten ska vända över en natt. Jag satsar på att informera folket, hur de som är överviktiga och sjuka kan rädda sin hälsa. Men professorerna är svåra.Efter en debatt med professor Claude Marcus i ”Kvällsöppet” i TV4 kallade hon motståndarsidan för ”massmördare” på sin blogg.– Jag uttalar mig lite för grovt ibland. Det där med ”massmördare” har jag raderat, tagit tillbaka och bett om ursäkt för. Men det ingår i min person som helhet att jag säger sådana saker ibland. Jag är impulsiv. Det är samtidigt en förutsättning, för hade jag tänkt efter för mycket innan jag drog i gång det här hade jag nog avstått.Sedan oktober 2005, då hon började blogga, har Annika Dahlqvist ständigt gett och tagit smällar. Hon har hyllats och hånats, skaffat sig mängder av nya vänner och fiender. Hon har avstått från arvoden från sina böcker, cirka 200 000 kronor, ”för de ska inte kunna beskylla mig för att göra det för pengar”. I stället hade hon jourtjänst på sjukhuset hela julhelgen.Även om hon fortfarande har mäktiga aktörer mot sig kommer tiden att ge henne rätt – det är hon övertygad om.– Det gäller bara att jag håller ihop. Jag har satt mig själv under en stor psykisk press.
När Annika Dahlqvist beskriver vändningarna och intrigerna de senaste årens kostdebatt får hon det att låta som en thriller på högsta politiska nivå. Fast i stället för oljemiljardärer, CIA-agenter och terrorister är huvudpersonerna professorer, veganer och människor som äter stenåldersmat – alla lika hängivna saken, fast ur sitt eget perspektiv.Och alla, inklusive Annika Dahlqvist, är väldigt arga. Hon beskriver sina kritiker:– Dels är det fanatiska anhängare av lågfett, högkolhydrat och fiberrikt. Sedan är det veganerna, de är väldigt emot. Och många tror att alla inte kan äta så här, för då utarmar vi jordens resurser. Sist men inte minst tror jag att det är livsmedelsindustrin som avlönar folk för att sabotera, för att knäcka oss så att vi ska bli tysta.Hon funderar en stund:– De som tycker tvärtom tycker att jag är fanatisk, naturligtvis. Och det är jag väl, på mitt sätt. Jag är ju besatt av den här frågan. Det är min livsuppgift.
Vi blir bara fler som har henne som vår förebild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar